Jämställdhetsintegrering
Jämställdhetsintegrering. Gender mainstreaming. Jämtegrering. Kär strategi har många namn. Sedan 1990talet har jämställdhetsintegrering varit huvudstrategin inom jämställdhetspolitiken i Sverige. Den är också numera huvudstrategin för EU, Europarådet, FN och en rad andra internationella aktörer. Men vad innebär då strategin?
Europarådets definition av jämställdhetsintegrering, som även är antagen av FN och EU och är den som oftast används i Sverige, är:
"Jämställdhetsintegrering innebär (om-) organisering, förbättring, utveckling och utvärdering av beslutsprocesser, så att ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen, av de aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet”.
Ord och inga visor alltså. För oss som inte är fullblodsbyråkrater kan det ta ett par minuter att deschiffrera definitionen.
Och även då kan det vara svårt att förstå den. Uppenbart handlar det om processer och beslut, det är då säkert. Och aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet. Omorganiseirng, förbättring, utveckling och utvärdering klingar fint för oss organisationsteorinördar, men något vagare för andra. Allt om jämställdhet ska göra ett försök att bena ut bland definitionen. Men känsliga läsare varnas - även denna utbening kan innehålla en hel den byråkratiska, organisationsteoretiska ord.
Ett sätt att göra det på är att ta en kort historisk tillbakablick på jämställdhetspolitikens utveckling.
Jämställdhetspolitikens utveckling
I Makt att forma samhället och sitt eget liv, en jämställdhetspolitisk utredning som leddes av Gertrud Åström, ges inledningsvis en översikt över den jämställdhetspolitiska utvecklingen.
Under 1970- och början på 1980talet var arbete den jämställdhetspolitiska frågan über alles. Kvinnor skulle arbeta, arbetslivet skulle bli jämställt, och det skulle leda till jämställdhet och lycka för alla. Kvinnor kämpade för rätten att arbeta och rätten till lika lön och rätten till daghem - att kunna förena moderskap med arbete. (Rätten att arbeta ska inte överdrivas. Visst har kvinnors förvärvsarbete ofta motarbetas, och hemmafrun framhölls länge som samhälleligt ideal. Men fortfarande har det alltid varit en relativt liten grupp av kvinnor som hade möjlighet att inte arbeta. Även om facket, partierna och näringslivet gjorde sitt bästa för att förhindra det).
I slutet på 1980talet ändrades fokus för jämställdhetsarbete till att alltmer handla om frågor om makt och inflytande. Ojämställdhet fanns inom alla områden i samhället och vardagslivet. Män som grupp hade mer makt än kvinnor som grupp inom en rad olika områden. För att åstadkomma jämställdhet krävdes då en strategi som genomsyrade alla politikområden. Jämställdhetsintegrering som strategi var född.
Kanske var detta också en reaktion på det sätt som jämställdhetspolitiken tidigare varit utformad. Gertrud Åström menar att tidigare jämställdhetspolitik ofta handlade om att "bygga bort" konflikten mellan män och kvinnors olika maktpositioner. Välfärdsstatens utbyggnad skapade till exempel fler arbeten åt kvinnor utan att de behövde konkurrera med männen, samtidigt som det också ledde till fler dagisplatser, fler vårdmöjligheter för äldre närstående, vilket i sin tur gjorde det möjligt för fler kvinnor att arbeta mer. Fortfarande till lägre lön (även idag tjänar kvinnor ca 83% av männens löner. Optimistiskt räknat, eftersom kvinnor oftare deltidsarbetar än män, och då tjänar ännu mindre. Om deltidsarbetet är medräknat är siffran 70% - praktiskt taget oförändrat sen 80talet).
Samtidigt snickrades ett särskilt jämställdhetsrum till det politiska huset: "Ett separat rum där kvinnor fick fortsätta att hantera så kallade kvinnofrågor genom att bedriva ”jämställdhet” vilket innebar att anordna konferenser, skriva rapporter, ha kommittéer och gå på kurser" (SOU 2005: 66, s. 51). Det gjorde att frågor som rörde jämställdhet och kvinnors vardag och rättigheter behandlades separat och aldrig riktigt nådde fram till de rum där den verkliga makten satt och där de "riktiga" politiska besluten fattades.
Många kvinnor (de var nästan alltid kvinnor) satt utspridda på tjänster med "jämställdhetsansvar" utan att egentligen ha tillgång till de rum där de riktiga besluten fattades. Via konferenserna och rapportskrivande skapades i och för sig ett stärkt nätverk där jämställdhetsarbetet kunde diskuteras, men eftersom de verkliga makthavarna saknades i diskussionerna - "de som normalt sett deltar i besluten" i Europarådets definition - var det svårt att förankra lösningar och driva jämställdhetspolitiken framåt.
I diskussionerna bland jämställdhetsmänniskor kunde man till exempel komma fram till att vården var ojämlik, eller att regeringens arbetsmarknadspolitik missgynnade kvinnor, men när beslut om vården eller arbetsmarknadspolitiken togs var jämställdhetsmänniskorna inte där. De som fattade besluten hade ingen kunskap om mäns och kvinnors olika villkor, och ibland mycket litet intresse av att lära sig mer.
Jämställdhetsintegrering:
Numera talar man alltså om jämställdhetsintegrering, som handlar om att jämställdhet istället för att vara ett eget litet rum måste vara en del av själva byggnadsstrukturen. Så att säga. Ett jämställdhetsperspektiv måste genomsyra allt beslutsfattande, så att när ett beslut landar hos de som ska fatta det så finns en analys av hur beslutet kommer påverka män och kvinnor med i underlaget, och de som fattar besluten har någorlunda kunskap i frågan och ett starkt tryck på sig att ta den på allvar. Och när beslutet är fattat och genomfört så finns jämställdhet med som ett av kriterierna för hur det ska utvärderas.
Konkret handlar definitionen ovan (om vi ignorerar den första meningen som faktiskt inte säger så mycket, bortsett från att en hel del omorganisering, utveckling osv måste till för att åstadkomma jämställdhetsintegrering): Jämställdhetsperspektivet måste med i alla beslut, inte bara vara en egen liten kvinnofråga. Det måste ske på alla nivåer: I ledningen, i specialistgrupper, i regeringen, länen och kommunerna. Det måste med i alla steg i processen - i utredningen före beslut fattas, i diskussionerna kring besluten, när beslutet ska genomföras och när resultatet ska utvärderas. Och det ska ske av "aktörerna som normalt sätt deltar i besluten" - det vill säga av alla de som springer omkring i huset, inte bara jämställdhetsexperterna som man gömt i källaren.
Självklart finns det för- och nackdelar med strategin. Den kritiserades tidigt för att riskera att urvattna jämställdhetsarbetet, när jämställdhet ska vara överallt och ingenstans samtidigt. Normalt kombineras den faktiskt med ett eget specialistrum, eftersom det ofta behövs särskild kunskap och kompetens för att driva på jämställdhetsarbetet. Särskilda medel har till exempel nyligen avsatts för att stödja både kommuners och statliga myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering.
Jämställdhetsintegrering i Sverige
I Sverige arbetar både regeringen, länsstyrelserna och kommunerna med jämställdhetsintegrering. Sveriges kommuner och landsting har fått medel från regeringen för att stärka arbetet för hållbar jämställdhet på kommunnivå. Nationella sekretariatet för genusforskning har fått motsvarande medel för att bygga upp ett stöd för statliga myndigheters arbete med jämställdhet.
Läs mer:
Jämställdhetsintegrering i staten: www.jamiprogram.se
SKLs program för Hållbar jämställdhet: http://www.skl.se/lopsedel.asp?C=4991
2009-04-13
